Just nu
- Myrinvasion. Myrorna är överallt, på golvet, i bilen, i soffan och naturligtvis på kroppen. Jag tackar återigen min kära vän Raid som löser problemet, även om det bara är för en kort stund
- Vi har ödlor i vårt hem. Jag har bara sett en utav dem, en liten. Men de bajsar överallt. Det ser ut som fågelbajs eller kanske råttlortar? jag är ingen expert på djurspillning men skitäcklig är det i vilket fall.
En riktigt bra sak just nu som väger upp allt det dåliga:
Sverigebesök! Jonas ankommer idag och Josse på söndag. Det bästa är att jag tror ingen utav dem är det minsta rädd för ödlor. De kanske kan lära mig ett och annat.
Jonas & Pascal.
Jag & Josse.
How does it feel to be a solo pilot?
Enligt tradition så bjuder man på ett ofrivilligt dopp på wings-club efter sin första solo-flygning.
I detta klipp så får ni se Pascal, ivrigt påhejad av sina vänner.
Pascals solo-flygning
Igår så flög Pascal solo för första gången. Den oerhört stöttande flickvännen Josefine var självklart på plats för att dokumentera denna stora händelse.
Världens lyckligaste kille.
Förresten, idag gick jag och Pascal på en promenad på stranden. Går man tillräckligt långt så kommer man fram till en nudiststrand, det vet vi nu.
Kaos
Pascal berättade just för mig att kackerlackor kan överleva en atombomb. Jag är övertygad om att han talar sanning. Det går åt en hel del gift för att ta kål på en sådan rackare men det är inte det värsta. Det värsta är kalabaliken som uppstår och den jobbiga stämningen efter avrättningen. Jag har skrikit mig hes, jag skakar. Som om detta inte vore nog så såg Pascal en ödla på köksgolvet imorse.
Nej, det blir att sova med, minst, ett öga öppet inatt. 
Jag hade gärna lagt dit en tändsticksask så ni fick se storleken (dvärg-ponny). Men jag går helst inte närmare än så här.
Världens bästa
Pascal klarade sitt första prov idag. 100% rätt hade han. Så himla duktig!
Jag som ska på tjejfest ikväll.. Usch, vad jag kommer att vara skrytsam och jobbig!
Flyttat
Nu har vi äntligen flyttat. Vi flyttade från Durban North till Umhlanga (uttala det om ni kan!). Flytten gick hur smidigt som helst. Jag antar att det blir så när man knappt äger någonting förutom skor. Vi är överlyckliga över vårt nya hem. Efter tre månader i en lägenhet på 25 kvadratmeter så känns denna på 60 kvadrat som ett palats. Vi har murar, elstängsel, eget larm, skyddsnät över poolen och panikknapp. Det saknas bara hjälmar och vi är odödliga.
Favoritaktiviteten för tillfället består av att sitta i varsitt rum och ropa på varandra - bara för att vi kan.
Favoriten i det Wiklundska/Backströmska hemmet. Det antika Italienska bordet...
När man lyfter på bordsskivan så finner man ett litet casino...
Jag och Pascal spelar mest backgammon.
Vilket är extra roligt de få gångerna jag vinner.
Studiebesök
Klockan tio imorse så mötte vi upp Pascals skolkamrater utanför tornet på King Shaka International Airport i Durban för ett studiebesök. Jag tog, som många andra flickvänner, mig friheten att följa med. Studiebesöket var intressant, antar jag. Men jag är nog inte rätt målgrupp att fråga om detta. Jag personligen hade önskat att det var lite mer organiserat och mer informativt. Vi blev bara insläppta, och instängda, i ett rum. Det hade varit intressant att få veta mer i detalj vad flygledarna gjorde. För en oerfaren (läs: Jossan) så såg det mest ut som att de spelade dataspel på arbetstid.
Jag är medveten om att jag ser oengagerad ut på bilden men jag var inte den enda som valde att sätta sig ner. Detta är sanning.
På tisdag flyttar vi. Herregud vad skönt med ett "riktigt" hem. Sovrum, vardagsrum, kök och uteplats och det kanske viktigaste av allt; vi flyttar ifrån vår lilla snyltgäst. En bebisödla, stor som ett halvt lillfinger ungefär, som bosatt sig i vår dusch. Behöver jag ens berätta att jag tycker att det är hemskt jobbigt?
Tjejkväll
Jag har haft turen att lärt känna en grupp trevliga tjejer. Någon gång i veckan träffas vi för tjejkväll. Då dricker vi vin, umgås och det kanske viktigaste av allt; vi pratar om andra världsliga saker än flygplan och helikoptrar. Någonting ni kanske tar för givet i er vardag men inte alls är en självklarhet i vårt umgänge nu för tiden. Ibland kan det kännas en smula autistiskt men man vänjer sig.
Pussbilden är till dig min kära Josse! (Jag är övertygad om att du vet vad jag menar!)
En söndag på stranden
Utflykt
I fredags bestämde vi oss för att åka ut till landsbygden – närmare bestämt Midlands Meander. Ett område ca 10 mil västerut från Durban med en massa små gourmetbutiker, mysiga bed and breakfast och restauranger. För att inte tala om den vackra naturen.
Vårt första stopp blev hos en liten olivdistributör. Där inhandlade vi en burk med marinerade oliver och ett handmålat, jättefint olivfat. Jag åldrades med 30 år när jag klev ut ur butiken, lyrisk över mitt nya fat?! Nästa anhalt var en vingård där vi planerat att köpa lunch. Jag med uppdrag kartläsare och Pascal bakom ratten. Korrekt fördelning av arbetsuppgifterna kan man tycka. Problemet är bara att just kartläsning är något utav en akilleshäl för mig. Mina instruktioner lät ungefär så här: ”Följ den gröna vägen tills det kommer en brun avstickare, då kommer vi upp på den gula vägen” (vägarna hade olika färger på kartan). Efter ett tag fick Pascal nog utav mina dumma förklaringar och säger något i stil med: ”Du vet väl att vägen inte är grön?”. Det slutade med att Pascal fick läsa kartan och köra samtidigt. Det blev bäst så. Hur som helst så kom vi efter en stund fram till en jättemysig vingård. Hovmästaren varnade oss, när vi frågade om lunch, att de endast hade ”light lunch”. Light är inte den bästa förklaringen på den lunchen. Ost, ost, ost, sylt, pesto, oliver och kex. Väljer man att äta i de mängder som vi gjorde så är det inte speciellt light längre. Vi gick iallafall därifrån mättare och nöjdare än på länge. Allt detta till samma pris som en kebabpizza hemma i Sverige.
