Jossans Afrika

Anledningen till inaktiviteten på bloggen beror till stor del på att vi äntligen har fått underbart väder! Sen så har det varit tekniskt omöjligt för mig att blogga då vi har världens sämsta internetuppkoppling vilket leder till frustration, uppgivenhet och lätt irritation när man ständigt blir nedkopplad. Eller lätt irritation är en underdrift. Vi spottar, fräser och sliter vårt hår. Vi bli vansinniga helt enkelt.

Åh vilken härlig helg vi haft. I fredags åkte vi ner till Wings Club, det var förstås lika trevligt som vanligt. Lördagen spenderades vid poolen, som alltid när solen kikar fram. På kvällen dinerade vi på en helt fantastiskt restaurang i sällskap av Micke. Sedan åkte vi till en bar i Umhlanga där vi mötte upp Mickes kompis Casey med flera. Många coctails senare (när baren stängde!) var vi alla var eniga om att kvällen inte slutade där. Vi bestämde oss för att ta en taxi till Jo's pool bar. Ett inrökt och ganska sunkigt biljardställe. Men herregud vad roligt vi hade.

Igår åkte vi förbi nya hyresvärden med kontraktet, det tog något längre tid än vad vi hade tänkt oss. Hon var tvungen att berätta för oss, för tredje gången, hur härligt och underbart hon tycker att Sydafrika är. Vi flyttar dit på söndag, samma dag som Pascals familj kommer på besök. Vi svängde även förbi Food Lovers Market i La Lucia Mall, en galleria här i Durban North. Hör och häpna, vi träffade på hela tre stycken människor som vi känner! Lindah, David och Dr Robbens fru (som vi tyvärr inte vet namnet på). Trevligt tycker vi. Precis som ICA Maxi i Skellefteå.



Jag måste bara visa er Durbans bästa julpynt: "Rudolf-bilen" komplett med horn och, såklart, den röda mulen. Fantastiskt!

Igår mötte vi upp Kerryn och Samuel med vänner i Gateway för en snabb middag och efter det var det dags för en spelning på Wave house. Det var ett band från Kapstaden vid namn Goldfish som var kvällens höjdpunkt. De är tydligen väldigt populära. Deras storhet i Sydafrika kan nog jämföras med Kent i Sverige. Alla var helt vilda. Ja, nästan alla i varje fall. Det kan mycket väl hända att vi har tappat paddeln (Pascals uttryck!) men Goldfish lät ganska bra faktiskt. Oturligt nog så regnade det under hela konserten. När det var dags för nästa band, äkta makar i sparkdräkter som rappade på afrikaans så bestämde vi oss för att det fick vara nog. Vi tackade för oss och åkte hem helt enkelt.

Idag är det helgdag i Sydafrika. Vad det är för helgdag kan jag tyvärr inte svara på då informationen jag fått fram via Google är, minst sagt, luddig. Informationen jag fick från de tre Sydafrikanerna jag frågade igår var om möjligt ännu mer luddig. Ingen bryr sig nämnvärt, de är mest glada över att få vara lediga från sina jobb så som jag förstår det. Kan liknas med Kristi himmelsfärds dag i Sverige alltså.

Igår efter vi varit hos Dr Robbens åkte vi förbi vårt kommande hem för att prata med hyresvärden då vi hade hört ryktas att vår blivande granne har en grävling som husdjur. Jag bor helst inte med en grävling. Vi frågade "bor det en grävling här med dig?". Hyresvärden flackade nervöst med blicken och svarade tveksamt och osammanhängade, vi kände att vi inte behövde gräva djupare i frågan. Däremot huserar sju hundar och två papegojor i complexet. Fyra hundar flyttar dock innan vår planerade ankomst. Låter utmärkt för vår del, då varken jag eller Pascal har någon vidare lust att bo i Sydafrikas motsvarighet till Kolmården.



Pascal och Samuel på restaurangen innan spelningen.



Jag, Kerryn och Sarah (och en okänd linslus i bakgrunden).



Jag försöker smälta in.



Goldfish in action



En väldigt trevlig kväll.

Igår var vi på Lucia-fika hos Lindah och David. Rackarns trevligt. Deras hus var fint, så fint att huset vi ska flytta till helt enkelt inte känns lika fint längre. Men det blir nog bra i slutändan. Lindah hade lagat glögg, vinglögg. Jag är så imponerad att jag inte finner ord så jag stjäl ett citat från Pascal istället "Det smakar precis som Blossa!" Jag måste lura till mig receptet av Lindah så jag får briljera med mina kokkonster nästa jul. Glögg var inte det enda det bjöds på, det fanns även lussebullar, pepparkakor och knäck. Så nu har äntligen lite julstämning börjat infinna sig. Tusen tack till Lindah och David för en riktigt trevlig kväll!
 
Idag åkte vi till en djuraffär som vi fått tips om. Vi köpte naturligtvis ingenting men det fanns riktigt söta hundvalpar där. Väldigt deprimerade hundvalpar tyvärr. Inte så konstigt med tanke på att de får bo i en liten glasbur med avföring på golvet. Hemskt sorgligt.



Jag pekar ut vad jag vill ha i julklapp.



Det var inte den här läskiga hundvalpen.



Denna valde att utföra sina behov just under fotosessionen.

Hur man förklarar sin flygutbildning för någon som inte vet ett jota om flygplan?
Man refererar till Top Gun såklart!

Pascal: "I veckan ska jag få träna på spins. För att referera till Top Gun så är det det som händer när Goose dör – dock så tränar vi på att förhindra att flygplanet ska hamna i en fullt utvecklad spin vilket var det som hände i Top Gun, även kallad graveyard spiral då det inte finns någon återvändo."



Så himla bra.

Idag har vi åkt och tittat på det B&B där Linda, André och svärisarna ska husera när de kommer hit över nyår. Så himla fint. Jag blev helt lyrisk. Jag överöste ägaren med beröm; "Du har den renaste poolen i hela Durban" var en av många smickrande kommentarer jag klämde ur mig. De har till och med det te som Lena föredrar att dricka (Dilmah, smakerna är jag osäker på då jag inte ville vara alltför jobbig!) Jag bad även om att få se ett rum. Det var helt fantastiskt med en jättefin balkong. ÅH!

Pascal åkte även till en bilmekaniker som lagade vår bil, snabbt och kostnadsfritt. Underbar service. Vi fick en motortvätt som vi aldrig bad om på biltvätten i lördags och man kan ju tycka att killarna som utför arbetet ska veta vad de håller på med. Men nejdå, de blåste in högtryckstvätt över tändstift, fördelardosa och annan vital utrustning som får bilen att fungera så den gick knappt framåt när de var färdiga med den*. Men ren blev den iallafall.  

Både jag och Pascal har råkat ut för en "Afrika-skada" idag. Det måste klassas som det, då något sådant inte händer i Sverige. Vi stack oss båda två på en elak ananas i mataffären. Jag började blöda. Jag blev genast, dock under en mycket kort och intensiv stund, väldigt hypokondrisk och började började mumla om risken att ha blivit smittad av HIV. Frukten som åsamkade skadan ligger numera i kylskåpet, upphackad i små bitar som straff.



En bild på vår tomt. Ja, det är jag som sitter vid poolen.


*Pascal hjälpte mig med delen om tändstift, födelardosa och så vidare, jag har faktiskt ingen aning om vad jag pratar om!

Fredagen var en underbar dag med fantastiskt väder här i Durban. Dagen började som jag tidigare nämnde med ett läkarbesök för Pascals del och som den stöttande flickvännen jag är så följde jag naturligtvis med. Det enda Pascal fick göra var att cykla på en motionscykel i några minuter fastkopplad i några sladdar. Sjuksköterskan var mycket nöjd med resultatet och hon var även mycket nöjd med mig. Hon berömde Pascal för hans goda smak i valet av kvinna. Det är sant, jag lovar. Det kan mycket väl vara anledningen till att jag tyckte så otroligt bra om henne. Imorgon är det min tur att gå dit för att vaccinera mig. Jag hade lite dålig planering de sista veckorna i Sverige. "Jag ser framemot att att utöva tortyr på dig på måndag, Josefine!" ropade läkaren efter mig när vi lämnade mottagningen. På något konstigt vis så skrämde det inte mig det minsta.

Efter detta åkte Pascal till skolan och skrev ett radioprov, det gick förmodligen bra fast än han var väldigt självkritisk efteråt. Sedan bestämde sig Pascal och Samuel för att åka till la Lucia för att klippa sig. Det blev kort, väldigt kort. Frisören slösade inte heller på hårgelé. Det såg ut som att Pascal hade simmat hem. När han hade spolat bort all hårgelé och fixat håret själv så såg det inte så dumt ut trots allt. Det blev ganska snyggt faktiskt. Som man brukar säga: allting klär en skönhet.

På kvällen åkte vi ner till Wings club för lite socialt umgänge. Pascal blev värvad av en engelsman till ett "korpenlag" i fotboll. Om han bara visste hur rätt han träffade. Pascal som älskar aktiviteter av alla dess slag. När klockan närmade sig niosnåret och vi var bland de sista kvar på puben så åkte vi ner till Debonairs och köpte en väldigt spicy pizza som inmundigades hemma framför komedin stepbrothers. "Det är ju trots allt en dag imorgon också" tänkte vi, sedan somnade Pascal framför tv:n klockan halv elva. Snacka om att vi lever rövare i Afrika.

Igår var vi på en jättetrevlig julfest som anordnades av Sarah och Kerryn. Men mer om detta i ett senare inlägg.



Pascal hos läkaren.



Pascals nya frisyr med massor av hårgelé.

Ikväll var det meningen att vi skulle följa med Samuel & co till BAT centre nere vid hamnen. Det är tydligen någon spelning med "Sydafrikas bästa band".Tyvärr så gick planerna åt skogen då det flesta var tvugna att ställa in på grund av arbete. Jag och Pascal har därför hittat på en egen plan för kvällen. Middag på Pasha's och, surprise, bio. På lördag har vi förövrigt blivit inbjudna till julfest. Mycket trevligt. Det ser vi fram emot som tusan.

Imorgon så ska Pascal till läkaren för ett sista besök. Han ska få cykla på en motionscykel. Jag ska följa med, dels för att det verkar underhållande att se Pascal svettas på en motionscykel från 70-talet och dels för att sjuksköterskan är nyfiken på att träffa mig. Hon verkar minst sagt överbeskyddande gällande pilotstudenterna. Kvinnan slet i stort sätt ett äpple ur Samuels hand för att den hade en liten, väldigt liten, brun fläck. Hon gav honom naturligtvis ett nytt blankt äpple i utbyte mot det gamla skadade äpplet som hon vägrade låta honom äta upp. Hon berättade för Pascal att hon hade anställt en man vars funktion är att täcka upp för hennes make i de lägen han själv inte har möjlighet att närvara. Han följer med henne när hon gör ärenden, till exempel åker och handlar. Jag måste säga att jag är oerhört nyfiken på att träffa henne också.



Jag hjälpte Pascal att plugga igår. Jag uppfann en helt fantastiskt modell. Jag måste lära mig att ta betalt för sånt här. Jag börjar helt enkelt bli för proffsig för att jobba gratis. (Det där som ser ut som ett konstigt kors är Pascal i ett flyplan!)

Pascal har ett nytt projekt. Han har planer på att sälja vår kära minibuss. Jag tror han blev inspirerad för att inte säga motiverad när han från flera källor fått berättat vilket bra pris han köpte vår bil för. Så nu ligger bilen ute på gumtree igen och han hoppas på en vinst på cirka tolv tusen svenska kronor. Jag är tyst och väntar bara på att projektet ska rinna ut i sanden. Det händer faktiskt att Pascals projekt gör det, då han är ganska impulsiv. Man får bara rida ut stormen och lyssna på osannolika drömmar om att "till slut kunna köpa bilar i 150.000 kronors klassen". Även om han nu skulle misslyckas med sitt projekt så skall han ha en eloge för att han är så driftig och kreativ tycker jag. Jag önskar honom också lycka till. Verkligen. Fast den här gången får han nog åka till bilregistreringen ensam.

Pascal extraknäcker också som svenskalärare nere på Durban aviation center. En av eleverna är oerhört intresserad av att lära sig olika fraser på svenska. Inte de mest användbara fraserna dock. Det han har lärt sig hittills är bland annat: "Får jag se dina trosor? " samt "Jag vill ta på dina bröst!".
Han har önskemål om att lära sig betydligt värre ord, fraser och meningar men Pascal bromsar. Det gör han helt rätt i enligt mig.

Ingenting nytt om ödlor (peppar, peppar, ta i trä). Men jag hade ihjäl en läskig hopp-spindel idag. Städerskan hade lämnat fönster öppet, vilket är ett big-no-no hemma hos familjen Backström-Wiklund. Jag använde min superspray för första gången. På förpackningen står det att den skall vara doftfri. Skitsnack.
Jag tror inte på karma längre, då överlever man inte i Afrika.



Underhållning i form av jonglering vid stoppljusen. Hur kan man inte älska Afrika?

Idag har Pascal varit "ledig" från skolan, det vill säga att han hade varken flyglektion eller briefing inbokat. Men Pascal bestämde sig ändå att åka till skolan och plugga i några timmar, för att sedan vara ledig och umgås med mig.

Aktiviteten för dagen bestod av ett besök på Sharks board. En organisation som bland annat hanterar hajnäten här i Kwazulu-Natal. Det som fastnar i nätet dissekerar de sedan inför en, minst sagt, exhalterad publik. Dissektionen för dagen bestod av en hammarhaj. Det luktade inte rosor kan jag tala om. Inte ens i närheten av rosor.

Innan man får se det man egentligen kom dit för är man tvungen att se en drygt 30 minuter lång, delvis tecknad, film om hajar. Den var ganska intressant tycker jag, Pascal tyckte inte att den var lika intressant så han valde att sova istället. Vi tog en hel del bilder men de lämpar sig inte för bloggen då jag inte vet hur känsliga mina kära läsare är.



Fisken innan den blir uppskuren inför publik.



"Den här haj-magen har jag skurit ut, alldeles själv!" tror jag den här mannen tänker med tanke på hans stolta ansiktsuttryck.

Idag är det tisdag. Och ni kanske redan vet vid det här laget vad tisdag innebär i Durban? Bio naturligtvis. Ikväll har vi sällskap också. Mycket trevligt. Pascals instruktör Samuel och hans flickvän Kerryn har tagit oss under deras vingar och erbjuder både middag, sällskap och bio. Våra favoritaktiviteter, det kan inte bli bättre.

Igår så blev vi bjudna på grillfest mitt på blanka dagen av hyresvärden himself. Mycket trevligt! Han gjorde klart för oss att när vi i framtiden känner lukten av grillat så är vi varmt välkomna att delta i festligheterna. Alltid. Den där Andrew är en hyvens kille måste jag säga. Vi har nu ätit grillat hela helgen. Kan man tröttna på det? Jag tror inte det faktiskt.

Bland festdeltagarna fanns bland annat en polis. Han skrämde upp oss rejält med hans läskiga historier. Han sa bland annat det här minnesvärda citatet: "När någon rånar dig så måste de knivhugga dig, jag vet inte varför, så är det bara!" Sedan berättade han om när han sköt sin hund. Han tyckte att 400 Rand för att få den avlivad hos veterinär var hutlöst dyrt. "Jag hade inget val!" som han själv uttryckde det. En kula till hans pistol kostar bara 1,08 Rand.

Mer om kampen mot ödlor. Som Pascal så pedagogiskt försökte förklara för mig igår: När man är rädd för ett djur så brukar man säga som tröst att djuret är nog mer rädd för dig. Men det kan man inte säga om mig och ödlor. Den kan omöjligt vara mer rädd än vad jag är. Inte för att rädd är rätt ord, skräckslagen beskriver situationen bättre.

Det värsta är att jag har börjat smitta Pascal med min skräck för de små krypen. Han berättade att han också har börjat tycka att de är läskiga. Eller mer att själva situationen är obehaglig. När jag blir så där hysteriskt, då måste det ju vara för något som är riktigt farligt. Något livshotande.



Just nu sitter Pascal inne i den här maskinen. Sedan ska han skriva sitt första prov. När det är färdigt så kommer han hem till mig, jag längtar! Jag var stolt, blev stoltare och nu är jag stoltast! Han är så himla duktig.

Igår visade sig Durban från sin bästa sida. Det var strålande solsken hela dagen. Vi bestämde oss för att spendera dagen vid poolen och så gjorde även våra grannar. Hon iförd en minimal stringtrosa och han hade dagen till ära packat in familjejuvelerna i ett par speedos, modell mindre. Vi kände oss på gränsen till överklädda faktiskt.

Idag fick jag även bevisat, svart på vitt, att ödlan finns kvar i huset. Efter några timmar i poolen var det dags för ett besök på damrummet. Jag gick in i vår lägenhet och hörde genast ett prasslande ljud. Jag kände det på mig, jag fattade misstanke direkt. Ödlan. Jag hade rätt. Det var en ödla som gick bananas på Pascals skolböcker. Vi fick ögonkontakt i vad som kändes som en evighet och det var då jag såg det. Blicken. Ödlan hade mord i blicken. Jag skrek självklart som en stucken gris, som man så fint brukar uttrycka det, och ropade naturligtvis på Pascal. Ödlan sprang in under kylskåpet där jag tror den har byggt bo. En suverän bantningskur kan jag be att få tala om.

För att vara så tydlig som möjligt så skriver jag det i klartext. Pascal ljög. Han har erkänt. Ödlan sprang aldrig ut genom dörren. Jag har bestämt mig för att inte skriva ut svordomar på min blogg, det ser helt enkelt inte bra ut. Om jag inte hade gjort det så hade det stått några väl valda här ovan, ja.. både före och efter Pascals namn för att vara exakt. Han säger att han gjorde det för mitt eget bästa. Det kanske han har rätt i när jag tänker efter.



Observera! Ödlan på bilden har ingenting med texten att göra.

Igår var vi på visning av en granny flat. Den var riktigt fin. Troligtvis så flyttar vi dit i månadsskiftet. Gumman som ägde den sade att hon skulle hålla den åt oss, hon berättade att hon trodde att det fanns en mening med att just vi kommit till henne. Lite new age-flummigt men inte oss emot. Hon får gärna reservera den till oss så får vi några dagars betänketid.

Efter visningen åkte vi ner till puben på Pascals skola, Wings Club. En medlemsklubb för elever och anställda på Virgina airport, ja, plus bihang (läs: Jossan). Varje fredag efter fem är det happy hour i några timmar. En öl kostar ca 8 sek, jag bad om ett glas vin, jag fick en halv flaska.. de är minst sagt generösa. Där mötte vi upp Pascals svenska instruktör Samuel, hans flickvän, Pascals skolkamrater och en massa annat blandat folk.

Efter några timmar på puben så bestämde vi oss för att åka hem till Samuel och grilla. Vår första Sydafrikanska braai. Vi grillade boerewors, Sydafrikansk korv. Det var inte det godaste jag har ätit men det var helt okej. Pascal åt värre grejer. En flygmyra. Ett Sydafrikanskt party-trick. Man sliter av vingarna och tuggar i sig den. Man skall inte äta vingarna för det är tydligen äckligt?! Alla åt flygmyror och de försökte självklart tvinga mig också. De sa att det smakar som jordnötssmör. Jag vägrade. Jag äter inte insekter. De tyckte nog att jag var mesig. Jag ljög och försvarade mig med att jag tyckte synd om djuret. De vet ju inte något om min relation till kryp, tack och lov.



Äta insekter, ett helt normalt fredagsnöje i Afrika.



Pascal måste lära sig att stå emot grupptryck.



Det är inte bara gott att äta flygmyror, det är roligt också!

Pascal har kommit på ett nytt sätt att plugga; jag förhör inte honom, istället förhör han mig. Hur det går kan ni kanske räkna ut själva? Han ställer en fråga till mig om ett ämne som jag inte kan någonting om och dessutom saknar intresse i. När jag säger att jag inte vet svaret på frågan så förklarar han det för mig. Lugnt och sansat, nästan för lugnt och sansat. Och väldigt, väldigt självklart. Jag känner mig förståndshandikappad. Som att han vet något som alla ska veta, som alla vet, alla förutom jag. Resultatet av det hela: Pascal lär sig det han skall lära sig och att jag känner mig dummare än någonsin. Men det verkar ju fungera och med det menas att Pascal kommer bli en kanonduktig pilot och det är helt och hållet min förtjänst (nåja, jag är delaktig iallafall!).

Vi har snart sett färdigt 3 säsonger av Mad Men. Herregud! Hur skall livet se ut utan Mad Men? Jag känner sorg. Pascal känner inte lika mycket sorg. Fast han uppsattar att se en bra serie då och då så tycker han att serier hindrar honom från att leva. Vilket jag kan förstå till en viss grad. Men han känner ungefär så här: Under tiden vi har kollat serier så hade han kunnat bestiga ett berg eller orienterat sig jorden runt, det tycker han är mer välinvesterad tid. Det tycker inte jag . Jag gillar inte att klättra i berg, inte orientering heller för den delen.

Igår var en händelserik dag hemma hos den lilla familjen Backström/Wiklund. Pascal landade nämligen flygplanet helt själv för första gången och jag brände rumpan i solen.

Idag bestämde vi oss äntligen för att åka och registera vår nyinköpta bil. Något som jag tror att vi båda har dragit oss för då det inte verkar vara det enklaste. Jag hoppades verkligen att Sydafrika skulle imponera stort och visa en organiserad sida. Men icket. När vi kom in i lokalen så fanns det ett 20-tal blanketter att välja mellan. Vi förstod ingenting. Vi fick hjälp av en trevlig man som bar en tröja med Avis emblem på (han kanske inte arbetade på bilregistreringen?) som gav oss en bunt papper att fylla i. Sedan frågade vi mannen om vi behövde säljarens underskrift på dem var på han svarade:

-Ja! Men den kan ni skriva dit!

Eh, okej! Inga fler frågor. Vi fyllde i alla blanketter och förfalskade underskriften från säljaren och trodde allt var grönt. Men nej, imorgon måste vi åka tillbaka med två foton på Pascal. Passfoton alltså, inte semesterbilder om någon nu trodde det.

I lördags fick jag Pascals bankkort slukat av en automat. Förstår ni vilket personligt nederlag detta är för någon som arbetat på bank? På kortavdelningen dessutom! Tyvärr kan detta inte skyllas på automaten utan det var helt och hållet den mänskliga faktorn som stod bakom denna fadäs. Till mitt försvar kan sägas att jag hade spenderat över en timme i en bil utan AC i 30 gradig värme utan varken vatten eller annan dryck. Jag var alltså inte skärpt! Jag stoppade in kortet i fel hål som sedan vägrade att komma ut igen. Ja, det är på allvar. Det fanns två hål i automaten varav ett var rätt och ett var, uppenbarligen, fel. Helt genialiskt konstruerat! Vi ringde upp banken som ägde automaten som i sin tur kopplade oss till USA? Slutnotan på det samtalet hamnade på cirka 70 svenska kronor. En stor applåd och ett hjärtligt tack till min föredetta kollega Millan som styrde upp situationen!



Igår var vi som tidigare nämnt på bio. Det var Pascals tur att välja film. Han valde RED en, vad han trodde, actionfilm med Bruce Willis. Vad RED är en förkortning på fick vi förklarat ganska tidigt i filmen. Retired & extremely dangerous. Ja, ni hör ju själva, en vädigt löjlig film. Jag fann den trots detta, ganska underhållande. Pascal däremot sjönk bara djupare och djupare ner i fåtöljen och önskade ett slut på det 111 minuters långa lidandet. Nästa gång är det min tur att välja film. Jag funderar på Eat, pray & love men det kanske är lite väl taskigt? Pascal har just hämtat sig från Sex & the city 2.