Jossans Afrika

Idag har det varit strålande väder här i Durban. Jag låg och skvalpade på en gummimadrass i poolen hela förmiddagen. Det betyder alltså att jag inte är den blekaste i Durban längre - den pokalen överlämnar jag nu till Pascal. Han har tyvärr inte fått njuta av värmen idag då han har haft radioutbildning hela dagen följt utav en "grundlig" undersökning hos flygläkaren. Pascal förklarade undersökningen som "stenåldersmetoder", dom hade bankat honom på knäna för att kontrollera hans reflexförmåga, efter detta hade han fått snurra runt, runt och sedan ställa sig på ett ben för att slutligen säcka ihop av yrsel. Syfte? Förnedring?
Nåja, de hade varit väldigt trevliga iallafall. Sjuksköterskan tipsade Pascal om ett boende nära skolan som vi planerar att åka och titta på någon dag.

Nu har vi flyttat, där av den dåliga uppdateringen. Under helgen har vi hunnit skaffa internet och köpt en bil men mer om detta i ett senare inlägg. Jag har nämligen viktigare saker att skriva om. Djur.

I fredags flyttade vi in i ett complex på Beachway i närheten av Pascals skola. Väl på plats möttes vi av denna välkomstkommitén. Man tackar!

Idag har vi varit på ytterligare en visning. En riktigt dålig visning dessutom, något som inte direkt hör till ovanligheterna för tillfället. Men den här visningen innebar inte bara ett ruckel till bostad, den innehöll också en riktigt påstridig mäklare. En enormt jobbig, gammal indier som vägrade, under några som helst omständigheter, låta oss lämna lägenheten. Vi var hans fångar, hans husdjur i 45 minuter. Jag vet inte hur många gånger vi vänligt men bestämt berättade för honom att lägenheten inte var något för oss. Han hade alltid en extra historia på lager bara för att få oss att stanna. "Josefine, come here, sit down!" sa han och klappade på en av de ofräscha sofforna. Sen var vi fast, ingen utväg. Han berättade om finlandskryssningar han planerade tillsammans med svenska vänner, semesterresor till Tyskland samt hur mycket och varför han älskade USA på det djupa, passionerade sätt han gjorde. Vi passade på att rymma när han blev alltför självupptagen och tappade fokus på publiken för ett kort ögonblick. Jag tror inte att han märkte något, han sitter säkert fortfarande kvar på sjätte våningen och pratar om sig själv.

Den oerhört vänliga kvinnan har skickat bilder på huset som vi vill hyra. Enligt min personliga åsikt ser det ut som ett riktigt drömboende. Förhoppningsvis flyttar hennes nuvarande hyresgäster ut i slutet av januari. Vi är redo och väskorna är packade.



Visst är det fint? Hoppas, hoppas!

Idag inleder jag med att jag har ätit riktigt dålig sushi, kanske den sämsta i mitt liv. Maten var i stort sett gratis. Men inte för den delen prisvärd.

De senaste dagarna har vi spenderat en hel del tid i bilaffärer, roligt för Pascal, mindre roligt för mig. Men sånt är livet. På bilaffärerna vägrar de inse min existens. Jag syns inte, jag hörs inte, jag finns inte. Pascal däremot, honom tar de i hand, tilltalar vid namn och är så trevliga att de får smör runt munnen. Jag får på sin höjd en oengagerad vinkning när vi lämnar butiken.

Idag har Pascal haft sin första flyglektion. Han kom hem och var, minst sagt, exhalterad och berättade om hur man svänger ett flygplan och visade hur vingarna rör sig osv. Jag kan inte påstå att jag förstod särskilt mycket men jag uppskattar ändå att han försökte förklara det för mig. Enligt honom hade flygningen gått skitbra, jag önskar mig Pascals självkänsla i julklapp.

Vi börjar mer och mer komma in i det sydafrikanska samhället. Vi har lärt oss allt ifrån hur man mutar polisen till vilken sorts smörgåsskinka man skall köpa. Det ni mina vänner, det är inte dumt för två invandrare efter bara åtta dagar.

Avslutar med en bild på en taxibuss i ett grått och regnigt Durban. Åk för all del inte en sådan.

Idag är det redan tisdag och ytterligare en regnig dag här i Durban. Nu har vi varit här i en hel vecka, det är inte klokt vad tiden går fort. Det här är verkligen "livet på en pinne" som Pascal så klockrent beskrev det.

Vårt största problem just nu består utav att vi har likadana solglasögon (jag härmade Pascal, viktigt!). Han skäms som en hund och säger att vi ser töntiga ut. Jag försöker argumentera för min sak och säger att vi är ser gulliga ut men det köper han inte.

På fredag flyttar vi. Vi har valt att flytta in i studentboendet med smutsig pool och killar i kalsonger. Tydligen så bor dem där med sina flickvänner. Det känns ändå som ett ganska okej ställe till att börja med. Där kan vi nätverka lite så att jag förhoppningsvis har annat sällskap än facebook och mad men på dagarna när Pascal är i skolan. En annan anledning till att vi valde detta är att det inte är någon uppsägningstid utan man hyr per månad. Vi kommer alltså fortsätta vårt sökande efter en mer permanent bostad. Det ingår maid-service fem gånger i veckan, alltså städning, bäddning av säng, disk och tvätt samt en garden boy. Herregud vad vi kommer att bli bortskämda.

När Pascal kommer hem så ska han ringa en trevlig kvinna som har en garden flat som uthyres från och med slutet av januari. Jag håller tummarna.

En äcklig tusenfoting (Jag måste verkligen sluta visa bilder på djur annars kommer mamma aldrig våga besöka mig här i Sydafrika).

Idag så lämnade vi in två påsar med tvätt. Pascal har snart inga rena kalsonger kvar. Jag erbjöd honom fri tillgång till mina trosor men han såg inte det som någon lösning på problemet.

Föreställer en Sydafrikansk "poolrengöringsgrej". Den gräver upp smutsen på botten och gör poolen, om möjligt ännu äckligare.